July 24th, 2010 | 
Author: 
Posted in 
Tags: 
En liten sjuksköterskedocka i amigurumi-modell, det är en slags tapperhetsmedalj enligt dottern som levererade och överlämnade den till mig. Visst är den söt? Lika lockigt hår som jag och med rosa stetoskop!
Vickan
Här firar vi semester, jajamen!
Vickan
Jag kommer att blogga i princip dagligen under vår segelsemester så glöm inte att kika in i bloggen för att följa våra äventyr.
Vickan
Ja, ni får ursäkta att jag skriker men som jag längtat och räknat ner till årets semester… Gud, jag trodde aldrig den skulle komma eller att jag skulle orka ända fram men det gjorde jag minsann och jag är stolt över mig själv.
Kvällen och eftermiddagen har tillbringats med att handla och packa inför morgondagen då vi kastar loss och beger oss på segelsemester. Tjuvar göre sig icke besvär – vi har husvakt!
Dagens glädjeämne bortsett från det faktum att jag just gick på semester var nog att jag fick visa leg. på Systembolaget och fick kommentaren att; “Men du ser så ung ut så det lär hända fler gånger.” Hurra! 
Nu ska jag bara njuta av att vara ledig i fem hela veckor!
Vickan
Jag tog mig igenom det näst sista passet innan semestern. Otroligt men sant. Ett pass kvar, ett enda litet sketet pass, sedan är det semester! Wihoo!
Enda kommentaren om passet för övrigt:
Vickan
Jag har precis trasslat ut 10 hårband, 5 klämmor och 10 hårnålar typ. Aj!
Vickan
Du borde ha tänkt på det här…
Vickan
Det är ungefär lika kul som det låter. Fy f-n säger jag bara. Tack och lov att maken var med så jag kunde ringa efter hjälp, jag stod inne i skobutiken med mina skor i famnen och grät. Jag kunde inte få ordning på tankarna, kallsvetten rann av mig, jag var likblek och jag kunde inte andas. Kring min bröstkorg satt ett järnband och jag har sällan upplevt sådan ångest eller rädsla. Overklighetskänslorna välde över mig och jag förstod knappt om jag drömde eller vara vaken. Stackars sonen stod brevid och förstod ingenting.
Jag kände hur folk stirrade på mig, jag sjönk ner på huk på golvet och tillslut fick jag upp min iPhone där jag har en snabbuppringningsikon till maken och lyckades ringa upp honom och be om hjälp. Han kom på en minut och såg genast hur det var, jag sprang ur butiken och ut på en bänk medan maken betalade för skorna. Några Stesolid senare kunde jag andas igen men det tog nog 40 minuter innan jag kunde sluta gråta. Jag har inga marginaler kvar, inga resurser att ta av… Jag är utsliten, precis som sonen sa.
Nu är jag trött av Stesolid eftersom jag inte är så van att ta dem och av ren utmattning. Att få en riktig panikångestattack är som att springa ett maratonlopp. Kroppen dräneras helt på energi. Jag måste definitivt uppsöka en dusch för både jag och mina kläder stinker ångest, ni som haft riktig ångest förstår exakt vad jag menar.
Sonen har fått en lektion i vad ångest är och vad panikångest är och han tog det som barn oftast gör. “Usch så jobbigt mamma. Tur det finns medicin och att jag kan hjälpa dig.” Så var det bra med det från hans sida…
Vickan
Jag älskar höga klackar!
Fina stenar som dekoration. Ignorera stortån som är på rymmen, jag står mer än lovligt märkligt…
Jag fick köpt ett par svarta sandaler och ett par svarta foppa-tofflor också, de får duga som seglingsskor.
Vickan
Sonen hade 8.6 mmol/ml i blodsocker och dottern 9.0 mmol/ml i blodsocker 5 minuter efter att de svalt sin frukost, maken missade att ta helt fastande, men 5 minuter efter en tallrik osötade flingor och mjök har inget friskt barn de värdena.
Yay, två barn med prediabetes/diabetes? Skjut mig? Please?
Le och var glad. Le och var glad sa jag! Allt ordnar sig!
Vickan
(Snälla, någon måste ha förbarmande och ta mig till nödslakten snart… )
There’s a possibility
There’s a possibility
All that I had was all I gon’ get
There’s a possibility
There’s a possibility
All I gon get is gone with your step
So tell me when you hear my heart stop,
You’re the only who knows
Tell me when you hear my silence
There’s a possibility
I wouldn’t know
Know that when you leave
Know that when you leave
By blood and by mean
You walk like a thieve
By blood and by mean
I fall when you leave
So tell me when you hear my heart stop,
You’re the only who knows
Tell me when you hear my silence
There’s a possibility
I wouldn’t know
Tell me when my sigh is over
You’re the reason why I’m close
Tell me if you hear me falling
There’s a possibility
It wouldn’t show
By blood and by mean
I fall when you leave
By blood and by mean
I follow your lead
Nu visar dottern också förhöjda blodsockervärden, både på morgonen och kvällen… Hur orkar man egentligen?
Vickan
Jag har sprungit som en galning hela eftermiddagen. Jag har lagt in patienter, försökt lösa platssituationen som är katastrofal och samtidigt skött allt som skall skötas utöver det. Tragiska besked. Tragiska människoöden. Springa springa springa! Mina fötter värker och mitt huvud värker.
Jag är så j-a glad att jag bara har två pass kvar tills jag går på semester och slipper betongbunkern i några veckor!
Vickan
Någon annans musik och text, mina tankar och känslor…
Vickan
Sonens blodsocker ligger ännu högre idag och han mår verkligen inte bra. Det här är så sjukt jobbigt, kan inte bara den förbannade diabetesen bryta ut snart så sonen och vi slipper plågas såhär? Varje liten cell i mig gör ont när sonen gråter och jag känner mig så oerhört otillräcklig…
Jag räcker inte till! :gråta:
Vickan