Dag 03 – Mina föräldrar

Hur beskriver ett vuxet barn sina föräldrar när det är uppvuxet i en dysfunktionell familj? Jag vet inte var jag ska börja. Vad jag ska berätta och vad jag inte ska berätta.

Jag kan berätta om mammas iskalla ögon, de hårda slagen och hennes psykiska terror. Jag kan också berätta om hennes mjuka sida då hon pysslade med mig i en evighet, bakade bullar med mig eller lät mig pröva hennes smink. Min fina mamma som gjorde varm choklad med vispgrädde på kalla vinterdagar. Min mamma som doftade av kamomillkräm och Lypsyl.

Jag kan berätta om pappas fyllor, katastrofala ekonomi eller hans totalt urspårade liv efter skilsmässan från min mamma. Jag kan också berätta om pappan som var min riddare, min trygghet och min Gud. Min fina pappa som lovade mig himlens alla stjärnor.

Jag vet att vare sig min mamma eller min pappa hade en enkel uppväxt. Jag vet att de for väldigt illa båda två. Dysfunktionella hem med dysfunktionella föräldrar tycks vara den röda tråden genom mina föräldrars liv.

Min biologiska morfar var alkoholist och inte särskilt snäll mot vare sig min mormor eller min mamma och hennes syskon. Mamma var nummer två i syskonskaran. I skolan var hon mobbad och hånad för att hon inte kunde tala perfekt svenska utan bröt på danska. Vad jag förstått var min mamma väldigt ensam under sin uppväxt.

Min farfar var även han alkoholist och inte särskilt snäll mot vare sig min farmor eller min pappa och hans syskon. Pappa var barn nummer fem. Ett sladdbarn dessutom. Mellan min pappa och hans närmaste syskon skiljer det 10 år. Han växte upp sina första år med sin äldsta syster har jag fått berättat för mig men varför vet jag inte. Alltid dessa hemligheter. Pappa fick ofta hämta farfar när han var berusad och ställde till scener nere i stan och jag vet hur mycket han föraktade honom för det. Min pappa tillhörde stadens raggargäng och var ofta i slagsmål. Han körde raggarbil och festade mycket har jag fått berättat för mig. När jag var tonåring och träffade på människor i min pappas ålder fick jag ofta frågan om jag var Hassels dotter. När jag svarade att det var jag fick jag oftast svaret att det märktes. Jag har aldrig förstått om det var positivt eller negativt.

Mina föräldrar möttes via min morbror som var god vän med min pappa. Exakt när de blev ett par vet jag inte. Det kan ha varit kring 1976.  När jag föddes i december 1978 var mamma 22 år gammal, ett år yngre än vad jag var när jag fick mitt första barn. Om jag var planerad och efterlängtad vet jag inte. Jag vet att min födelse var det värsta min mamma varit med om. Jag har fått höra många gånger att hon önskade att jag faktiskt hade dött under förlossningen. Om jag ska dra slutsatsen att jag faktiskt inte var önskad eller om jag helt enkelt inte var det barn hon drömde om vet jag inte.

Mina föräldrar gifte sig i början på 80-talet. Jag minns när de lämnade av mig hos min farmor. Mamma hade en brudbukett med gula rosor. Bröllopet var borgerligt och festen hölls på en av Tysklandsfärjorna. Var de lyckliga då?

Min lillebror föddes 1982 och jag tror att han var mer efterlängtad och mer “rätt” barn än vad jag någonsin varit. I alla fall för min mamma. Pappa var min trygghet under mina första år. Min riddare i en smutsig overall som luktade bensin och olja. Min stora förebild som kunde allt.

Åren gick och min familj blev allt mer dysfunktionell. Jag vet att jag hittade pappa totalt utslagen på toaletten några gånger. Han sa att han hade varit så trött att han somnade där och jag trodde honom. Jag lyckades på något sätt få in honom i min säng och bädda ner honom.  Idag förstår jag att han var redlöst berusad. Mina föräldrar bråkade allt mer och allt mer våldsamt. På ytan var allt så bra. Den perfekta lilla familjen.

Min bror och jag skickades iväg till farmor varje helg. Varför? Jag vet inte. Var det mycket fylla och slagsmål hemma?

Mina föräldrar hade förmodligen ett förhållande som var svart och vitt. Antingen älskade de varandra innerligt, kysstes och höll varandra i handen på stan eller så bråkade de på ett sätt som skrämde livet ur mig.

1996 skilde mina föräldrar sig och vad som hände där vill jag inte prata om. Inte än. Inte nu. Inte mer än att jag flyttade med min pappa och hamnade i helvetet på jorden. Fattigdom. Fylla. Inkassobrev och kronofogden. Hot. Svält. Min bror flyttade med min mamma. Var hamnade han? I himlen eller helvetet? Jag vet inte. Jag vet att han i alla fall fick mat och rena kläder.

Idag har jag ingen kontakt med någon av mina föräldrar. Efter år av psykiskt förtryck bröt jag med min mamma när hon valde bort mina barn. Mig kan hon hata och rata men mina barn får hon aldrig göra illa. Jag skrev ett brev och jag har aldrig hört av henne igen. Det var 6½ år sedan. Så mycket betydde jag för henne. Ingenting.

Min pappa bröt jag också med för 6½ år sedan. Jag försökte hjälpa honom på alla sätt för att få honom ur hans missbruk. Jag gjorde mer än vad som kan förväntas av något barn. När han ringde full och kom på besök full och skrämde mina barn fick han ett val. Spriten eller mig. Han valde spriten.  Han har försökt ta kontakt några gånger via brev och telefonsamtal men spriten är fortfarande nummer ett i hans liv och kommer förmodligen alltid vara det. Fortsätter han så här så dröjer det inte länge förrän jag får det fruktade samtalet.

Jag kommer aldrig mer ha kontakt med mina föräldrar. Jag hatar dem inte. Jag är inte bitter. Jag tycker synd om dem för att de hade en så hemsk uppväxt och för att deras liv blev som det blev. Men jag är ledsen för att jag aldrig var bra nog i mammas ögon. Och jag är så ledsen att allt annat var viktigare än mig. Vänner, ny kärlek och sprit.

Men det som gör mest ont är att de inte kunde bryta det sociala arvet. Jag kunde så varför kunde inte de göra detsamma? De gick i sina föräldrars fotspår steg för steg. Blev kopior av sina föräldrar. Jag valde min egen väg och har aldrig gjort mot mina barn vad de gjorde mot mig. Om jag kan förstå varför de blev som de blev? Absolut. Om jag kan förlåta dem? Nej det kan jag aldrig göra.

Jag kunde. Då kunde de också.