Archive for the ‘Vardagsliv’ Category
Sköna lördag på böljan den blå…
Först sovmorgon och sedan en hel dag ute på havet i strålande solsken tillsammans med familjen och Staffan, kan det bli bättre? Om jag fick fisk? Nej, bara två hugg men det är helt okej. Det var ljuvligt att vara ute på havet igen.
Nu ska jag bege mig till jobb, första natten på sex veckor! Håll tummarna för att det blir en bra natt.
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Yes!
Sängen och sängborden är på plats och det blev hur bra som helst. I natt ska jag sova en ny, skön säng. Nice!
(Synd bara att nu vill jag än mer måla om och köpa byrå plus ny hylla. Mycket vill ha mer?)
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Sov gott?
Äntligen fick vi tummarna loss, maken och jag, och köpte oss en helt ny säng. Banne mig på tiden, vi har sovit på resårmadrasserna direkt på golvet i några månader nu sedan den gamla sängstommen gick sönder efter 12 års trogen tjänstgöring. Efter mycket velande fram och tillbaka valde vi en snygg säng på IKEA. Sängstomme, nya resårmadrasser, en ny bäddmadrass och två nya sängbord fick följa med hem och nu längtar jag tills imorgon då vi ska montera ihop alltsamman. Det kommer bli så fint!
Jag önskar att vi hade obegränsat med pengar så att vi kunde måla om väggarna, köpa en stor byrå och en fin golvlampa också men det får vi ta senare i höst. Tills dess kan jag drömma och planera ännu mer!
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Bättre och bättre dag för dag?
Idag mår jag faktiskt mycket, mycket bättre jämfört med igår och jag är så glad. Den värsta sjukdomskänslan har lagt sig och jag har inte haft någon feber idag. Visserligen värker bröstkorgen ordentligt och jag har fortfarande hosta men ändå;
Det känns så mycket bättre!
Fortsätter det så här så kan jag jobba i helgen (äntligen) och börja leva som en normal människa igen istället för att vara bunden till soffan och en Pariboy dagarna i ända. Underbart!
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Jag har fått världens bästa nyheter idag!
Helt underbara nyheter på alla sätt och jag är så glad, så glad att orden inte räcker till. Grattis grattis grattis!
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Så har jag feber igen…
… och tänka sig så roligt det är! Rena skönhetskuren, mina kinder är vackert rosiga och ögonen stora och blanka. Feber-chic!
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Status kl 11:50
Att jag dessutom inte somnade förrän klockan 04:30 i natt gör inte saken bättre…
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Jag ska klara det här.
Jo, jag ska klara av det här också. Det har jag bestämt mig för och det finns få människor som är så jävla envisa som jag är. Fråga min man om ni tvivlar.
Jag ska göra upp strategier för hur jag ska gå vidare och hur jag ska ta mig upp. För upp, det ska jag. Tvivla inte en sekund på det.
Jag ska tillåta mig att sörja nu. Sörja allt skit som har hänt sedan förra sommaren och sluta låtsas att jag är Little Miss Sunshine var eviga dag. Men upp, upp ska jag. Jag ska klara det här.
Vickan
Mad World
All around me are familiar faces
worn out places, worn out faces
Bright and early for the daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I’m dying
Are the best I’ve ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It’s a very very, mad world, mad world
Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
And I feel the way that every child should
Sit and listen, sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, no one knew me
Hello teacher tell me what’s my lesson
Look right through me, look right through me
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I’m dying
Are the best I’ve ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It’s a very very, mad world, mad world
Enlarge your world, mad world
Vickan
Hur jag mår?
Exakt så där faktiskt. Jag är ledsen, trött, orolig, ångestladdad, uppgiven, rädd, förbannad och stundtals skräckslagen. Jag som är den annars obotliga optimisten vill bara lägga mig ner och ge upp. Försvinna bort och ut i ett ingenting där allt är bra och allt är som det ska vara.
Jag måste ta tag i det här och vända situationen för annars vet jag inte vad som händer… Det enda jag vet är att jag inte vill falla tillbaka i det mörker som nästan tog livet av mig för ett antal år sedan. Kämpa, jag måste kämpa. Ett steg i taget.
“Man orkar det man måste orka.”
Vickan
(Egentligen borde jag väl lösenordsskydda inlägget eller klicka på “radera” men jag orkar inte spela teater just nu och låtsas att allt är bra… Kanske jag kan hjälpa någon att våga berätta hur de mår. Kanske inte. Så här ser livet ut.)
En jävla dag – del 2
Jag skulle ju skriva en uppföljning på det här inlägget men jag har inte orkat. I ärlighetens namn så orkar jag väl inte nu heller men eftersom skrivandet är terapi för mig så skriver jag ändå.
Jo, jag var ju på väg hem från bussen efter mitt besök på allergimottagningen, trött och otroligt ledsen när min mobil ringer. Jag ser att det är ett skyddat nummer och det hugger till i magen, det här är inget roligt samtal hinner jag tänka innan jag svarar. På andra sidan hör jag hur en av min sons pedagoger presenterar sig kort med sitt namn innan hon fortsätter: “Det har hänt en olycka och din son är skadad.”
Luften går ur mig, benen viker sig och jag sätter mig ner på huk. Paniken sköljer över mig som en iskall våg och jag mår illa av skräck. Tusen och åter tusen tankar hinner virvla förbi. Jag tvingar mig att fokusera, lyssna på vad rösten säger. Sonen har åkt vattenrutschkana och i full fart tappat kontrollen och flugit med munnen före in i ena väggen på kanan. Hans ena framtand har splittrats i flera delar och både pulpa och nerv ligger blottat, käken gör också ont.
Inte igen! Inte en gång till och den här gången med mitt andra barn! Jag vill skrika rakt ut men lyckas på något sätt ta mig samman och jag får prata med sonen som är ledsen men ändå vid ganska gott mod. Vi bestämmer att pappa ska komma och hämta honom omedelbart och så får vi bege oss till tandläkaren sedan. Efter att jag sagt farväl till sonen och hans lärare lägger jag på och reser mig upp. På darriga ben går jag hemåt medan jag ringer upp maken, när han svarar och jag hör hans röst bryter jag ihop och jag gråter så mycket att han nästan inte kan höra vad jag säger. Till slut förstår han och han får numret till sonens fröken, han lämnar sitt arbete omedelbart och kör mot Lund för att hämta upp sonen. På något sätt tar jag mig hem. Jag minns inte riktigt hur, världen snurrar och jag gråter och hostar så jag tappar andan.
När jag kommer innanför dörren där hemma faller jag ihop på golvet. Jag gråter förtvivlat, skriker och förbannar livet och alla dess orättvisor. Varför ska så mycket hända mina barn? Varför ska så mycket hända oss? Mig? Det är som om något går sönder inom mig och jag blir plötsligt rasande. Skrikande och gråtande sparkar jag på allt jag kommer över i hallen och avslutar med att nästan slå sönder en stol. Min klocka går sönder och faller till golvet. Allt känns overkligt och främmande. Jag är rädd, skräckslagen! Med målmedvetna steg går jag ut i grovköket, finner vad jag letar efter och en stund senare sitter jag där på en stol i köket. Tårarna rinner, rubinröda tårar av smärta och ångest. Nu är allt stilla och jag är bara tom.
Jag inser plötsligt att sonen och maken borde komma snart och jag städar undan efter mitt vansinne. På något sätt, som alltid, lyckas jag samla mig och sätta på mig min mask. När sonen och maken kommer hem finns inget att se mer än mina rödgråtna ögon. Sonen har väldigt ont och jag förstår varför när jag ser hans trasiga framtand, hans permanenta tand, och pulpan som ligger bar. Jag får i honom Alvedon och Ipren medan maken ringer tandläkaren, vi får tid en timme senare.
Nere hos tandläkaren blir sonen väl omhändertagen och tack och lov verkar det som om de ska kunna rädda tanden även om det är väldigt osäkert. Röntgen visar att han inte skadat några andra tänder och att käken är hel. Stackars min lille tappra son som utstått så mycket smärta är tapper men när han får bedövningssprutan brister det för honom och han gråter. Jag går sönder en smula till inombords men är lugn och tröstande utåt.
Tandläkaren bygger upp en halv tand och vi får en tid om två veckor för ny kontroll, efter det väntar täta kontroller med jämna mellanrum. Precis som med dottern och hennes skadade tänder…
På kvällen gråter sonen av smärta och jag försöker trösta och lindra. Jag ger mer smärtstillande och smeker hans blonda hår, vaggar honom i min famn och håller om honom samtidigt som jag försöker ta hand om dottern som är skärrad och orolig. Maken är iväg och seglar några timmar och när han kommer hem är jag helt färdig. Jag har ont överallt, utanpå och inuti. Allt är enormt jobbigt och jag är pressad till bristningsgränsen. Varför varför varför?
Jag nådde min gräns den där eftermiddagen. Jag har kämpat så hårt och så länge, verkligen försökt på alla sätt att stå ut. Vara stark. Jag föll. Hårt. Den natten sov jag ingenting, en hel natt kämpade jag mot demonerna i mörkret. När morgonen kom lappade jag ihop mig ännu en gång och rabblade mitt mantra om och om igen.
“Man orkar det man måste orka. Man orkar det man måste orka. Man orkar det man måste orka.”
Vickan
PS. Tack Jenny för att du fanns där. Det betyder mer än vad jag kan förklara med ord. DS.
Varför jag älskar att få blodprover tagna. Verkligen.
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Apoteket?
Nej då. Det är mitt medicinskåp. Sjuk much? Bah!
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
Ha! Jag har något som inte du har!
Jag har ett läkarintyg i min hand där det står klart och tydligt att jag inte får belastas vare sig fysiskt eller psykiskt fram tills nästa fredag, det ni!
Det borde innebära att jag nu kan tillbringa all vaken tid i soffan ätandes chokladpraliner eller andra godsaker medan jag läser tidningar, böcker eller ser på filmer som gör mig glad. Räkningar, sjukdomar, olyckor och annat elände får inte besvära mig. Barnen måste lyda direkt. Och maken… *moahaha* 
Vickan
Ps! Har du en åsikt men orkar inte skriva en kommentar? Då kan du lämna ditt omdöme/din åsikt genom ett enkelt “klick”! Om du klickar på inläggets rubrik så kommer du få upp olika knappar längs ner i inlägget där du kan klicka för att tycka till. Tack!
There’s just too much that time cannot erase…
I’m so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
‘Cause your presence still lingers here
And it won’t leave me alone
These wounds won’t seem to heal
This pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase
When you cried I’d wipe away all of your tears
When you’d scream I’d fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have
All of me
You used to captivate me
By your resonating light
Now I’m bound by the life you left behind
Your face it haunts
My once pleasant dreams
Your voice it chased away
All the sanity in me
These wounds won’t seem to heal
This pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase
When you cried I’d wipe away all of your tears
When you’d scream I’d fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have
All of me
I’ve tried so hard to tell myself that you’re gone
But though you’re still with me
I’ve been alone all along
When you cried I’d wipe away all of your tears
When you’d scream I’d fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have
All of me
My Immortal – Evanescence
Vickan
Kvinna, maka till Pär, mamma till en son född juli 2001 och en dotter född februari 2003. Vän med en omsorgsfullt utvald skara underbara människor som förgyller livet. Har en underbar syster, inte i blodet, men i själ och hjärta. Född 1978 och fyller således 32 år i år. Jobbar som sjuksköterska inom akutsjukvård och går igång på trauman, svåra blödningar, hjärtstillestånd och annat som ger mig en adrenalinkick. Älskar att skriva och att läsa. Kan inte leva utan musik och avgudar Depeche Mode. Ett liv utan segelbåt och segling är ett otänkbart liv. Maskrosbarn, förr väldigt trasig, idag nästan hel. Livet är underbart!
