Vickans ✫ Dagar

Archive for the ‘Föräldraskap’ Category

Idag började skolorna igen här i byn och därmed allvaret. Älskade sonen började i tredje klass och älskade dottern började i första klass. Jag har två skolbarn nu och kommer aldrig med ha barn på dagis eller i förskoleklass. Vi är numera i skolans värld med läxor och skriftliga omdömen.

Var de inte alldeles nyss nyfödda? Var de inte alldeles nyss små tultande koltbarn som pratade i tvåordsmeningar? Var de inte alldeles nyss dagisbarn med en ständigt rinnande näsa? Jag förstår inte hur tiden kan gå så vansinnigt fort. Hallå liksom, jag hinner ju inte med!

Sonen begav sig iväg till skolan klockan 08:00 iförd sina nya kläder och med ett leende från öra till öra. Äntligen skola och äntligen skulle han få träffa alla sina kompisar igen. Att han sedan blev fadder idag i och med att han började trean gjorde inte saken sämre och inte heller det faktum att han fick gå själv.

Dottern, som inte kunde somna igår för alla fjärilar i magen, rusade runt här hemma hela morgonen som ett litet yrväder. De nya kläderna åkte på och det långa håret kammades ut och klämmor sattes i luggen. Väskan packades och allt var klappat och klart klockan 08:00 men… hon började inte förrän klockan 09:30! Allt jag hörde mellan klockan 08:00 och 09:15 idag var således; “Mamma, när börjar jag? Kan vi inte gå nu? Snälla!”

Till slut blev klockan äntligen 09:15 och vi begav oss mot skolan. Jag gick, dottern hoppade och skuttade. Framme vid skolan upptäcker vi att dottern har sitt klassrum bredvid sonens klassrum. Kul! Utanför dörren stod två gigantiska nallebjörnar och en stor skylt förkunnade att barnen var hjärtligt välkomna. Så fick vi komma in, dottern hängde av sig ute i rastrummet på sin plats och sedan gick vi in i klassrummet. Hennes ögon tindrade när hon hittade sin bänk, jo de har gammaldags bänkar som man kan lyfta upp locket på, och såg hennes namn där. När hon upptäckte att ena bästisen satt bredvid henne var lyckan total. Så satte hon sig mycket försiktigt och tittade på pennorna och böckerna som låg på bänken och sedan tittade hon sig nyfiket omkring med ett stort leende.

Framme på gröna tavlan hade fröken ritat blommor och skrivet “välkommen till X och åk ett”, när jag såg det blev jag tårögd för jag mindes hur mina fröknar skrivit så på gröna tavlan den dagen jag började ettan någon gång i forntiden…

När fröken hälsat oss välkomna läste hon en liten saga för barnen och sedan fick de rita och skriva i sin dagbok som de fått vad de gjort under sommarlovet med vi föräldrar fick information. Lillan ritade vår segelbåt och sedan ett hästekipage med vagn och så skrev hon att vi seglat, varit på Bakken och åkt häst-och-vagn. Hon skriver så bra redan! Hon kunde till och med stava till vagn helt korrekt, där var inte ett stavfel i alla meningarna! *stolt*

Efter det här var det dags att gå ut på skolgården och till flaggstången för att höra rektorns tal och se hur treorna (sonens klass) gav flaggor till sina fadderbarn i förskoleklassen. Det var vackert och jag fick tårar i ögonen när sonen gick fram och överräckte sin flagga till sitt fadderbarn… Han har blivit så stor! Stod han inte nyss där och fick en flagga?

När ceremonin var över gick jag hem medan barnen åt lunch och klockan 11:30 gick jag tillbaka bara för att mötas av en strålande lycklig flicka som gick hand i hand med fröken. När hon fick syn på mig jublade hon och skrek; “Mamma! Du kan inte tro hur mysigt vi har haft det!” vilket gav upphov till en del skratt hos de andra föräldrarna.

Efter en snabbtitt in på fritis gick vi hem och hela ungen bubblade av lycka. Sonen kom hem 1½ timme senare ihop med en kompis och han var minst lika glad han.

Åh, det här känns så bra. Låt det få fortsätta så. Låt dem få vara lyckliga, vetgiriga och omgärdade av vänner resten av deras skoltid.

Vickan

I all tid, i all evighet
Har ni funnits inom mig
En viskning i min själ
Ett eko av ett hjärtslag

I all tid, i all evighet
Bar jag er
Inom mig
En längtan efter det största
Kärleken till ett barn
En
Livets längtan efter sig själv.

I all tid, i all evighet
Kommer jag
Att bära er
Min son
Min dotter
Inom mig
Såsom jag en gång bar er under mitt hjärta
I min livmoders trygga bo

I all tid, i all evighet
Har jag älskat er
I all tid, i all evighet
Älskar jag er

Veronica Halléus 2004

Vickan

Igår sent på kvällen var det dags för ännu en tur till barnakuten med sonen, såklart höll jag på att skriva, han har snart klippkort där lille killen min…

Allt var frid och fröjd igår när maken och sonen kom hem från fotbollslägret och på kvällen gick barnen till en kompis som bor på samma gata för att leka. En timme senare kommer sonen hem, han är blek och kallsvettig när han går in genom altandörren framåtlutad med händerna för magen och han har svårt att andas. Jag blir alldeles kall i hela kroppen och känner hur ångesten sköljer över mig.

Jag tar honom i min famn och bär honom till soffan, han får Bricanyl och efter tre doser släpper astman och han kan berätta att han börjat få ont i magen när han var hos kompisen och att det bara ökade och ökade. Nu sitter han alldeles stilla i soffan med uppdragna ben och gråter stilla med armarna kring magen och jag ställer tusen frågor. Han har ont kring naveln precis som alla barn har och det gör mer ont när han hostar eller nyser. Efter en stund får jag honom att lägga sig ner så jag kan få känna på magen, den är alldeles hård för han har ett frivilligt muskelförsvar och han har våldsamt ont, minsta lilla beröring gör att han börjar gråta våldsamt. Mängder av tankar snurrar i mitt huvud. Vad kan det vara? Vad ska vi göra? Efter en timme bestämmer vi oss för att åka in till barnakuten då han får mer och mer ont och är rejält påverkad. Han kallsvettas och varje gång han hostar skriker han till. Jag är jätterädd vid det här laget men gör allt för att inte visa min rädsla. Vad är fel? Har han en peritonitretning och varför? Blindtarmen? Annat? Herre Gud, jag är mamma och inte sjuksköterska först och främst. Jag kan inte och vill inte försöka bedöma mitt eget barn!

Vi packar in oss i bilen och lillasyster är ledsen, trött och orolig. Sonen är blek, tyst och gråter ljudlöst. Maken sammanbiten och tystlåten. Jag försöker stötta, trösta och lugna alla medan känslorna löper amok inombords och jag önskar så innerligt att jag hade någon som kunde trösta och stötta mig… Det är så tungt att alltid vara den starka och rationella, den lugna och den som tröstar och stöttar. Jag försöker upprepa mitt mantra tyst för mig själv om och om igen för att ångesten inte ska ta överhand totalt.

“Man orkar det man måste orka. Man orkar det man måste orka. Man orkar det man måste orka…”

Framme på akuten får vi sitta en lång stund i väntrummet för det är mitt i skiftbytet och de har en hel del patienter redan. Sonen sitter ihopkrupen i min famn och dottern försöker leka för att sysselsätta sig, maken är tyst och sammanbiten. Plötsligt ser jag i ögonvrån ut i korridoren vad jag tror är 7000-teamet rusa förbi och jag ryser i hela kroppen. Någonstans på BUS är ett barn väldigt, väldigt illa däran och mina tankar går till föräldrarna. (Idag tror jag att de var på väg till barnet som utsattes för ett dråpförsök igår, det stämmer tidsmässigt. Så oerhört tragiskt och fasansfullt!)

Efter vad som känns som en oändligt lång väntan får vi äntligen komma in på triaget och sjuksköterskan känner på sonens mage och han gråter av smärta. Han är lika öm som hemma och lika smärtpåverkad. Vi får order om att hålla honom fastande och så efter ännu en stund i väntrummet får vi äntligen komma in på ett rum så sonen kan få ligga på en brits.

Dottern är i halvt upplösningstillstånd, hon är trött och hungrig och vill bara hem. Sonen tyst och blek på britsen. Maken tyst och sammanbiten. Jag sitter hos sonen på britsen, tröstar och klappar. Jag försöker trösta dottern, kramar och peppar. Kramar maken. Stundtals tar ångesten överhand och för att dölja den går jag rastlös fram och tillbaka i rummet och när jag känner hur jag inte kan andas så smiter jag ifrån och ut på toaletten. Jag är liten och rädd men jag har ingen att söka stöd hos. Ingen mamma, ingen pappa… På ytan ser jag ut att vara helt lugn men väldigt trött. Mästaren på att maskera sina känslor, det är jag det.

Utanför fönstret på BUS ser jag hur det blixtrar på den mörka himlen. En ambulans kör förbi med blåljus. Jag känner mig så tom, ihålig på något sätt. Tankarna virvlar runt som torra löv i höststormen.

Jag kommer plötsligt att tänka på att maken jobbar nästa dag och att jag måste stanna över på sjukhuset med sonen om han läggs in, var ska dottern vara? Hos farmor och farfar kanske? Nej, de är inte hemma. Hos farbror O och hans fru M? Nej, de jobbar ju de också. Hos min kära J? Nej, hon jobbar också. Fan fan fan. För första gången på länge slår det mig hur litet vårt sociala nätverk är och jag får nästan panikångest. Varför kan jag inte ha en normal familj som kan stötta oss?

Så kommer äntligen barnkirurgen. Hon känner på sonens mage och han gråter, hon får fram en ömhet över epigastriet och i nedre vänstra kvadranten. Inte blindtarm således. Hon kliar sig i huvudet och ser villrådig ut. Tillslut får sonen 500 mg paracetamol och Novalucol. Vi väntar på att medicinen ska verka och det är ingen rolig stämning i rummet, dottern är halvt hysterisk och vill hem. Sonen har ont. Maken är fortfarande tyst och jag, jag försöker peppa. En timme senare har han lika ont och kirurgen vet fortfarande inte vad vi ska göra. Vi erbjuds inläggning eller att åka hem och komma för ompalpation idag på morgonen kl 08:30. Sonen får välja och han vill hem. Klockan 02:00 kör vi hemåt och då börjar hans smärta släppa, väl hemma somnar han omedelbart då han är helt utmattad. Dottern somnar hon med.

Maken och jag ligger i vår säng i mörkret. Han är trött och vill sova, jag är trött men ledsen och vill prata men orkar inte. Vill inte. Han ska inte behöva höra på min ångest och min oro. Bit ihop… Vi fattar beslutet att han ska åka in ensam med sonen för ompalpation om han är smärtfri när han vaknar. Maken somnar tämligen omgående men jag ligger vaken och stirrar ut i mörkret. Tankarna och känslorna virvlar och jag mår så dåligt. Jag vill falla tillbaka i gamla destruktiva mönster men lyckas låta bli. Tillslut somnar även jag men drömmer oroligt. En dröm minns jag tydligt, jag var nämligen gravid och stod med ett positivt graviditetstest i handen. Symbolik någon?

När sonen vaknade idag var han smärtfri så han och maken åkte in. De träffade en mycket bra läkare som kände igenom hela ungen från topp till tå. Inget avvikande tack och lov. Så det smärtorna är ett mysterium och jag är så glad att sonen mår helt bra idag och jag försöker mota bort en gnagande oro. Och själen? Den är ännu lite mer trasig. Jag skriver för att försöka lindra smärtan, min blogg är min terapi…

“Man orkar det man måste, man orkar det man måste, man orkar det man måste…”

Vickan

Åh, vilken dag! Jag ligger här i sängen med dottern tätt intill, hon sover djupt och jag har suttit en lång stund och bara tittat på hennes lilla ansikte som ser så rofyllt ut. Hennes långa, mörka ögonfransar är bedårande och hennes rosiga mjuka kinder och lilla pussmun likaså. Hon är ljuvlig hela hon och jag njuter, om bara några få år vill hon knappast sova bredvid mamma så som hon gör nu…

Dagen idag inleddes med sovmorgon och sedan en lång gemensam dusch innan vi åkte buss in till Lund. Vädret var lagom muntert, när vi väntade på bussen hörde vi det första åskmullret. Men åh, tack! Nå, väl inne i Lund gick vi i olika affärer och handlade en skolväska, rosa och svart såklart, och nya kläder inför skolstarten till dottern. Hon valde kjol, topp och strumpbyxor, allt med Hello Kitty på. Oväntat!

Sonen fick också nya kläder, ett par snygga svarta “hiphop-byxor” och en röd/svartrutig skjorta, men han får nöja sig med sin gamla ryggsäck. Och åh, en mycket efterlängtad bebis fick ännu fler kläder… H*ns mamma ska snart få ett helt gäng med presenter och jag hoppas att hon tycker om dem. ♥

Dottern fick två nagellack och den ömma modern köpte fyra nagellack till sig själv från IsaDoras “Graffiti Nails” kollektion. Lite måste man ju unna sig själv också, även om det är mycket roligare att handla till barnen. Lillan visade sig vara en riktig liten shopping-tjej, vi skulle minsann gå in både här och där och titta på allt. Jösses!

Lunch åt vi på kinarestaurang och det var en mycket lycklig liten flicka med tindrande ögon som satt vid bordet. “Åh vad det här är mysigt mamma, bara du och jag! Och jag känner mig så stor!” Tror ni att mitt hjärta smälte då eller? Vi gick sedan en runda till på stan och avslutade med att köpa lördagsgodis i stans största godisbutik. Jag trodde på allvar att dottern skulle trilla ihop av skär lycka när hon kom in i affären och såg allt godis.

När det var dags att ta bussen hem upptäckte vi att vi missat den med två futtiga minuter och att det var trettio minuter tills dess att nästa buss gick. Ungefär samtidigt öppnade himlen sig och det mullrade i fjärran. Tack och lov så hade vi båda paraply med oss så vi kurade ihop oss på en bänk under dem. Det var riktigt mysigt faktiskt, att sitta där med lillan och lyssna på hennes tankar medan regnet smattrade på våra paraplyer… Till slut kom bussen och under hemresan började det regna om möjligt ännu mer, vi talar skyfall här, och det blixtrade rejält. Tack och lov så låg ovädret mest över Lund och när vi kom hem till byn så låg fronten bakom oss och det droppade bara lite.

Det var dock en kortvarig lycka för det fortsatte att komma skyfall efter skyfall resten av eftermiddagen och kvällen, snälla maken hämtade oss strax efter klockan 18.00 så vi slapp gå i regnet ner till “familjekvällen” på fotbollslägret. Så underbart att få krama om honom och kyssa honom! Jag avskyr att vara ifrån honom…

Nere på lägret fick jag kramat om sonen ordentligt och sedan bjöds det på mat. Grillat kött med potatissallad, mums! Pär berättade att sonen fått ett astmaanfall på morgonen som släppte efter två doser Bricanyl. Det skrämmer mig. Förbannade astma! Varför? Och varför tycks min son drabbas av allt?

Jaja. Efter några timmar körde maken oss hem och vi kröp till sängs omedelbart, vi hade godis med oss och valde att titta på “Alice i Underlandet” på Voddler. En underbar film, se den!!! Nu sover som sagt dottern och jag har bloggat klart för ikväll. Nu ska jag spela “Angry Birds” som är vansinnigt beroendeframkallande och kanske se lite till på “Farenheit 9/11″ om jag orkar.

Imorgon kommer äntligen maken och sonen hem och familjen blir åter hel. Jag känner mig halv utan Pär och jag känner mig halv när halva familjen saknas… Min Pär och våra barn är mitt allt. Utan dem, inget liv. Jag älskar dem oändligt och för evigt.

Vickan

Maken och sonen är iväg på fotbollsläger här i byn och vi tjejer är ensamma hemma. Vi har dock bestämt sedan länge att dottern och jag ska tillbringa helgen med att bara mysa och vara tillsammans. Dottern behöver verkligen vara ensam med mig ett par dagar för det har varit så oerhört mycket med sonen de senaste månaderna och trots att vi gjort och gör allt för att hon inte ska känna sig åsidosatt så gör hon det ändå stundtals. Lilla tjejen är 7½ år och det är en känslig ålder, hon tänker mycket och har börjat fundera mycket kring livet och döden. Min älskade dotter, så lik mig när jag var barn…

Nå, dottern har helt fått bestämma hur dagarna ska se ut och fredagen har tillbringats med att mysa, äta tacos till middag och massor av glass med kex och chokladsås till efterrätt. Efter all mat låg vi och jäste tillsammans i soffan och tittade lite på tv. När klockan närmade sig 20.30 bestämde Norea att vi skulle göra popcorn och sedan gå upp och lägga oss i min och makens säng och titta på film, “Prinsessan och Grodan”, sagt och gjort. Efter en del strul med Voddler och betalning fick vi sett filmen, (som var söt men väldigt mycket Disney och USA-är-bäst), ätit upp popcornen och nu sover lillan sött bredvid mig i sängen. Jag planerar att se lite på “Farenheit 9/11″ och sedan spela lite “Angry Birds” innan jag släcker lampan, imorgon blir det fullt ös hela dagen. Vi ska in till Lund för att handla inför skolstarten och sedan ska vi äta lunch, på kvällen är det familjekväll på fotbollslägret och då får jag äntligen krama om sonen och maken igen för en stund. Jag hatar att vara ifrån Pär, hatar att somna utan honom och att inte få vakna bredvid honom…

Nej, nu blir det mer film för den här mamman. God natt!

Vickan

Jaha. Igår fick sonen sitt andra astmaanfall och medicinen hjälpte nästan inte alls här hemma, när han började bli lätt cyanotisk och knappt kunde prata ville jag ringa ambulans men då fick han total panik och började gråta hysteriskt. Han blev stel av skräck, min stackars lille kille. Panik leder till än värre astma så vi valde att åka in omedelbart till barnakuten i egen bil.

Sagt och gjort. Jag bar ut sonen i bilen och satt sedan med honom i baksätet där jag hade full kontroll på honom. Vi körde i ilfart in till Lund och jag kämpade för att behålla lugnet medan jag gick genom katastrofscenarion i huvudet. När vi kom in i Lund blev sonen mycket trött och slö och då fick jag panik och nästan skrek åt Pär att trampa på gasen. Framme vid barnakuten sprang jag upp med sonen i famnen, inte det lättaste då han är 135 cm och väger 33 kg, och in på akutmottagningen där de genast tog hand om honom.

Han hade skyhög puls och en saturation på 83%, stackars liten! Tack och lov blev han mycket bättre efter att ha inhalerat och vi fick lov att åka hem med uppmaningen att hålla koll på honom under natten och ge mer läkemedel vid behov. Så är det när mamma är sjuksköterska… Suck, det är inte kul alls att det står överallt i barnens journaler att jag är syrra. Det blir så lätt så där som igår, jag får höra att jag är ju sjuksköterska så jag har full koll och vet vad jag ska göra. Jo, det är sant men jag är i första hand MAMMA och inte SJUKSKÖTERSKA. Ska det vara så svårt att förstå?

Jag sov i princip ingenting i natt, varje liten hostning fick mig att reagera blixtsnabbt och kontrollera sonen. Tack och lov hände inget mer under natten och jag fick sova ut ordentligt i förmiddag.

Det gör mig ont att mina barn ska råka ut för så mycket och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta alla deras sjukdomar, deras skador och deras rädslor…

Vickan

“Barn till mycket förälskade föräldrar får en djärvhet inför livet som en tråkmåns avlad halvt i sömnen inte känner till. Livets väldiga, farliga makter har stått vakt kring deras vagga.”

Karen Blixen

Men då förstår jag varför mina barn jämt och ständigt ska råka ut för än det ena och än det andra! Suck…

Vickan

Jag har precis trasslat ut 10 hårband, 5 klämmor och 10 hårnålar typ. Aj!

Vickan

Du borde ha tänkt på det här…

Vickan

Sonens blodsocker ligger ännu högre idag och han mår verkligen inte bra. Det här är så sjukt jobbigt, kan inte bara den förbannade diabetesen bryta ut snart så sonen och vi slipper plågas såhär? Varje liten cell i mig gör ont när sonen gråter och jag känner mig så oerhört otillräcklig…

Jag räcker inte till! :gråta:

Vickan

Sonen var dagens lagkapten och stod för ett av matchens absolut snyggaste mål och matchen slutade med att SSIF vann över Åkarp. Snygg grabbar!

Jag kan vara en av den här hålans stoltaste morsor idag. (Okej, alltid om jag ska vara ärlig.)

Vickan

Jag kan vara ohyggligt social men också otroligt vansinnigt asocial och jävligt blyg. Idag är jag det senare och vad händer idag? Jo, fru Halléus har minsann kiosktjänstgöring eftersom SSIF har hemmamatch. Jag känner ingen av föräldrarna som jag ska stå i kiosken med och jag skulle vilja dö en smula. Eller åtminstone fly fältet illa kvickt. Men icke.

Jag biter ihop, kletar på sminket och så på med leendet, det där berömda som inte når ögonen helt men som går från öra till öra. Så, redo att spela teater !

Gosh, the things you do…

Vickan

“Jag rockar! Jag äger! Jag äger! Jag är fett bäst!”

Citat: Dottern 7½ år för någon dag sedan medan hon dansade vilt i vardagsrummet.

Vickan, som är stolt över att hon lyckats ge sin dotter vad hennes egen mamma inte gav henne.

Idag är det skolavslutning för båda mina barn och jag får erkänna att det var en moder med misstänkt blanka ögon som lämnade dem vid skolan klockan 08:00. Min son går ut andra klass och min dotter slutar i förskoleklassen, det är helt ofattbart att mina barn blivit så stora redan. Hur kan tiden gå så fort?

Till hösten kommer jag ha två skolbarn “på riktigt”, ett barn i trean och ett barn i ettan, det känns som om de nyss började på dagis? Snart är de väl kaxiga tonåringar, sonen med fjunig moppemustach och dottern med för mycket smink och för korta kjolar. Oh Lord, have mercy upon me!

Nu sitter jag här i min ensamhet och räknar ner timmarna tills maken kommer hem så vi kan gå till skolan och gå på fritidshemmets avslutning där vi föräldrar bjuds på kaffe och jordgubbstårta.

Ikväll firar vi här hemma med god fika och barnen kommer att få varsin avslutningspresent, precis som vanligt. Nu längtar jag än mer efter semester…

Vickan

Ikväll var det avslutningsuppvisning och picnic för förskoleklassen och det blev så lyckat. Strålande solsken och blå himmel, kring 18 plusgrader. Lyckliga barn och glada föräldrar i en enda röra. Vi åt grillad kyckling, potatissallad, baguetter, körsbärstomater och smarrig vattenmelon medan ljumma vindar smekte oss. En underbar kväll trots att jag var extremt trött och yr större delen av tiden. (Seriöst. Vad är problemet liksom?!)

Känns lite vemodigt, till hösten kommer jag att ha två skolbarn på riktigt. Tiden går så otroligt fort!

Vickan