Jag har en riktigt, riktigt dålig dag men jag kämpar på. Ni vet, jag är som en jävla kackerlacka, jag överlever allt och kommer tillbaka om och om igen.
Minut för minut, timme för timme, dag för dag…
Precis så lever jag mitt liv nu. För det finns inget annat sätt att leva för mig just nu. Kroppen är trött och slut. Hjärnan har checkat ut sedan länge, mitt minne är i klass med en Guppys.
Men det är så det är och det är så det får vara. Acceptans för stunden, det är något jag verkligen behöver lära mig. Att leva här och nu. Att släppa ångesten. Och att börja prioritera mig själv, se mitt värde och framför allt inse att jag har samma värde som resten av familjen.
Jag mediterar varje dag och jag är ute och går varje dag. Jag går tills sängs i tid och går upp i tid. Jag tror att det läker själen.
Imorgon ska jag träffa vännerna från #skånemaffian inne i Lund och på tisdag ska jag träffa min älskade JC innan det är dags för den första riktiga terapisessionen, på kvällen skall sedan familjen S komma på middag.
Jag hoppas vid min Gudinna att jag orkar med allt. Jag måste. Som min psykiatriker sa; “Du ska göra roliga saker, så mycket du bara orkar!”.
Så… minut för minut.
Idag har jag varit duktig!
Jag har sovit ut, i och för sig på grund av migrän men ändå, sedan steg jag upp och åt frukost. Tvättade och vek tvätt. Såg på True Blood. Mediterade i 30 minuter vilket var underbart, balsam för själen! Och sedan avslutades eftermiddag men en promenad tillsammans med maken. Nu myser jag i soffan under värmefilten med ett glas rött vin. Jodå, jag är nöjd och jag har verkligen varit duktig och gjort precis allt min psykiatriker sa att jag skulle göra varje dag. Heja mig!
Insomnia
Det är snart midnatt och jag borde sova precis som min Pelle gör lugnt och tryggt bredvid mig och som barnen gör i sina rum alldeles nära mig. Jag ligger i mörkret och lyssnar till deras ljud. Dotterns små suckar och hennes musik, sonen som pratar i sömnen som vanligt och Pelle som andas långsamt och stilla.
Över hela huset vilar frid. Alla levande vilar tryggt i nattens mörker utom jag som ligger klarvaken med ångestfjärilar i magen och en allmänt otrygg, krypande känsla i kroppen. Så fort jag sluter mina ögon så kommer tankarna och med dem katastrofkänslan och stressen.
Trots att jag är sjukskriven så känner jag mig stressad över småsaker. Imorgon måste jag tvätta, jag måste städa lite och jag måste ta mig ner till vårdcentralen för att lämna blodprov. Små vardagsting som ändå stressar mig och gör mig helt matt. Dessutom kommer jag på mig med att försöka planera veckan, förtvivlat minnas det som ska ske. Möte med mina nya terapeuter på tisdag, besök av min älskade J och hennes L på onsdag och så läkarbesök på torsdag med barnen. Sådant som jag aldrig behövt fundera över tidigare, jag har alltid kommit ihåg allt och aldrig behövt skriva upp saker, nu måste jag skriva upp precis allt.
Dessutom kommer minnena fram. Otäcka flashbacks som flimrar förbi och gör mig nästan lamslagen av skräck. Hjärtat börjar rusa och jag får svårt att andas. Jag kan inte skilja på då och nu. Jag är tillbaka i Trelleborg, i hans eller hennes närvaro. På olika ställen. I olika händelser.
För en liten stund sedan fick jag lämna sängen och resolut gå ner till entréplan för att bryta paniken. Jag tog Stesolid, ett kex och sedan stod jag en lång stund och betraktade den gnistrande snön och himlen som är alldeles stjärnklar och upplyst av en magisk måne.
Jag känner att Stesoliden börjar verka nu och ångesten har lagt sig något men jag vågar ändå inte stänga ner min iPad och försöka sova. Inte än.
Sjukskriven i två månader….
Jag kan lika gärna skriva själv här rakt ut och slippa skitsnack bakom ryggen hoppas jag, även om den här statusen är ganska strikt uppstyrd kring vem som får läsa. Jag helt sjukskriven i två månader pga stressreaktion, PTSD och depression. Jag har försökt så länge men nu går det inte längre, jag kan inte äta och jag kan inte sova. All energi går till man och barn. Nu ska jag gå i terapi, vila och få lite medicin. Och göra saker som är roliga, som jag orkar med… Så, har ni frågor så ställ dem gärna istället för att spekulera och snacka bakom min rygg. Okej?
(Jag känner mig extremt misslyckad, som om jag inte klarar av vad alla andra klarar, att inte bara bita ihop… Så var snälla mot mig, okej?)
Dagens mantra…
Precis så. När det känns som om livet runt dig bara rasar, faller sönder till små smulor, så är det så här. Men jag kämpar på, trots att jag är helt under ytan egentligen…
