Det är snart midnatt och jag borde sova precis som min Pelle gör lugnt och tryggt bredvid mig och som barnen gör i sina rum alldeles nära mig. Jag ligger i mörkret och lyssnar till deras ljud. Dotterns små suckar och hennes musik, sonen som pratar i sömnen som vanligt och Pelle som andas långsamt och stilla.
Över hela huset vilar frid. Alla levande vilar tryggt i nattens mörker utom jag som ligger klarvaken med ångestfjärilar i magen och en allmänt otrygg, krypande känsla i kroppen. Så fort jag sluter mina ögon så kommer tankarna och med dem katastrofkänslan och stressen.
Trots att jag är sjukskriven så känner jag mig stressad över småsaker. Imorgon måste jag tvätta, jag måste städa lite och jag måste ta mig ner till vårdcentralen för att lämna blodprov. Små vardagsting som ändå stressar mig och gör mig helt matt. Dessutom kommer jag på mig med att försöka planera veckan, förtvivlat minnas det som ska ske. Möte med mina nya terapeuter på tisdag, besök av min älskade J och hennes L på onsdag och så läkarbesök på torsdag med barnen. Sådant som jag aldrig behövt fundera över tidigare, jag har alltid kommit ihåg allt och aldrig behövt skriva upp saker, nu måste jag skriva upp precis allt.
Dessutom kommer minnena fram. Otäcka flashbacks som flimrar förbi och gör mig nästan lamslagen av skräck. Hjärtat börjar rusa och jag får svårt att andas. Jag kan inte skilja på då och nu. Jag är tillbaka i Trelleborg, i hans eller hennes närvaro. På olika ställen. I olika händelser.
För en liten stund sedan fick jag lämna sängen och resolut gå ner till entréplan för att bryta paniken. Jag tog Stesolid, ett kex och sedan stod jag en lång stund och betraktade den gnistrande snön och himlen som är alldeles stjärnklar och upplyst av en magisk måne.
Jag känner att Stesoliden börjar verka nu och ångesten har lagt sig något men jag vågar ändå inte stänga ner min iPad och försöka sova. Inte än.
