Insomnia

20120206-001419.jpg

Det är snart midnatt och jag borde sova precis som min Pelle gör lugnt och tryggt bredvid mig och som barnen gör i sina rum alldeles nära mig. Jag ligger i mörkret och lyssnar till deras ljud. Dotterns små suckar och hennes musik, sonen som pratar i sömnen som vanligt och Pelle som andas långsamt och stilla.

Över hela huset vilar frid. Alla levande vilar tryggt i nattens mörker utom jag som ligger klarvaken med ångestfjärilar i magen och en allmänt otrygg, krypande känsla i kroppen. Så fort jag sluter mina ögon så kommer tankarna och med dem katastrofkänslan och stressen.

Trots att jag är sjukskriven så känner jag mig stressad över småsaker. Imorgon måste jag tvätta, jag måste städa lite och jag måste ta mig ner till vårdcentralen för att lämna blodprov. Små vardagsting som ändå stressar mig och gör mig helt matt. Dessutom kommer jag på mig med att försöka planera veckan, förtvivlat minnas det som ska ske. Möte med mina nya terapeuter på tisdag, besök av min älskade J och hennes L på onsdag och så läkarbesök på torsdag med barnen. Sådant som jag aldrig behövt fundera över tidigare, jag har alltid kommit ihåg allt och aldrig behövt skriva upp saker, nu måste jag skriva upp precis allt.

Dessutom kommer minnena fram. Otäcka flashbacks som flimrar förbi och gör mig nästan lamslagen av skräck. Hjärtat börjar rusa och jag får svårt att andas. Jag kan inte skilja på då och nu. Jag är tillbaka i Trelleborg, i hans eller hennes närvaro. På olika ställen. I olika händelser.

För en liten stund sedan fick jag lämna sängen och resolut gå ner till entréplan för att bryta paniken. Jag tog Stesolid, ett kex och sedan stod jag en lång stund och betraktade den gnistrande snön och himlen som är alldeles stjärnklar och upplyst av en magisk måne.

Jag känner att Stesoliden börjar verka nu och ångesten har lagt sig något men jag vågar ändå inte stänga ner min iPad och försöka sova. Inte än.

comments: 0 »

Vilken vidrig, hemsk natt…

Som barn till en alkoholiserad och psykiskt sjuk  förälder och en psykiskt sjuk förälder så har man oftast många traumatiska minnen och jag skiljer mig inte från dessa barn, även om jag nu är ett vuxet barn.

Natten tills idag var den vidrigaste på länge. När vi skulle somna, mannen och jag sköljde minnena över mig. Flashback efter flashback. Så fort jag lyckades somna kom mardrömmarna och jag vaknade skrikande om och om igen…

Jag bloggande inatt på den låsta bloggen; då jag inte vill ha allt vidöppet här med tanke på vem som läser.

comments: 2 »

Som en spark i magen…

http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Det här, det här är exakt beskrivning av min mamma och min uppväxt i detalj. Att läsa var som att få en spark i magen. Jag känner igen precis allt som beskrivs i texten.

Att aldrig någonsin vara bra nog. Att ständigt få skulden. Att ständigt bli jämförd. Att aldrig bli lyssnad på. Att ständigt förminskas. Att ständigt hålla fasaden uppe. Att plötsligt bli ignorerad i dagar. Den ständigt bristande respekten för min integritet, att få sin papperskorg genomrotad och sin dagbok läst. Ett syskon som är ofelbart och favoriserat bortom  alla gränser. Att ständigt bli minimerad, nedvärderad eller ifrågassatt så till den gräns att du börjar tvivla på ditt eget förstånd.

Det faktum att ingenting är hennes fel. Allt är alla andras fel, själv gör hon inga fel och hon förstår inte hur jag/alla andra kan vara så elaka mot henne. Hennes avundsjuka på mitt utseende och mitt sexuella beteende! På min kropp! Hon flörtade, bjöd ut sig till mina killkompisar!

Hennes behov av att alltid stå i centrum. Oavsett. När jag fick ett astmaanfall och blev hämtad av ambulans, så var det HENNE det var synd om. Inte mig.

Självupptagenheten som inte visste någon gräns. Dristade jag mig till att säga att jag mådde dåligt tog hon över, hon mådde minsann SÅ dåligt och inte någon brydde sig om henne. (Läs: jag.) Och om jag vågade kritisera eller ifrågasätta straffades jag bortom alla gränser, jag blev slagen och utfrusen.

Hon har inga fel, inga brister och är totalt omedveten om att andra också har känslor. Henne är det däremot ofattbart synd om.

Så mycket jag plötsligt förstår. Och framför allt inser jag att det är HON som är fel, och INTE jag.

comments: 0 »