Det finns så mycket jag inte förstår. Så mycket jag undrar över. Frågor och funderingar som jag aldrig kommer att få svar på. Jag undrar så varför mina föräldrar blev de människor de blev och varför de gjorde de val de gjorde. Jag vet att ingen av dem hade det lätt under sin barndom och uppväxt. Faktum är att deras bakgrund mycket påminner om den uppväxt de gav mig med misshandel och missbruk.

Så varför valde de då att fortsätta i samma destruktiva banor som deras föräldrar gjorde? Min mamma berättade att hon svor på som barn att hon aldrig skulle utsätta sina barn för det hon blev utsatt för. Ändå är ett av mina första minnen att jag gömmer mig bakom skrivbordet för att mamma inte ska slå mig. Pappa skulle aldrig supa. Ändå är ett av mina tidigaste minnen hur jag hittar honom däckad på toaletten och hur jag halvt släpar in honom i min säng där jag bäddar ner honom medan jag själv lägger mig bredvid på golvet där jag sover den natten. Jag är fem år gammal.

Jag förstår inte. Jag förstod inte innan jag fått egna barn och jag förstår än mindre nu. Hur kan man slå sitt barn? Hur kan man misshandla sitt barn så totalt psykiskt som hon gjorde? Ibland vägrade hon prata med mig på flera dagar. Faktum är att hon inte ens såg på mig. På morgonen kunde jag få en kram och en puss när jag gick till skolan men när jag kom hem fanns jag inte längre. Jag var luft. Jag kunde stå bredvid henne och gråta, skrika, falla på knä och bönfalla henne att se mig men hon bevärdigade mig inte ens en blick. Hon var iskall. Någonting gick sönder inom mig varje gång hon gjorde så. Som om jag inte fanns… Ibland försökte jag få henne att i alla fall slå mig. Om hon slog mig innebar det att hon såg mig och att hon rörde vid mig i alla fall.

Sedan hade vi alla de gånger allt var mitt fel. Bråkade hon och pappa kunde hon komma inrusande på mitt rum, skrikande med svarta ögon att “är du nöjd nu din jävla äckliga horunge, det är ditt fel” trots att jag inte varit inblandad på något sätt i deras bråk. Då haglade slagen besinningslöst över mig innan pappa kom rusande och slängde ut henne från mitt rum och jag var tvungen att bevittna deras fysiska handgripligheter. Det finns inga ord för hur rädd jag var.

Än idag tycker jag att allt är mitt fel. Allt. Jag är fruktansvärt rädd för höga röster och jag klara inte av händer nära mitt ansikte om jag inte är förberedd. Om någon i ilska skulle slå näven i bordet eller så vid mig så kissar jag på mig. Jo, det är sant. Jag gör faktiskt det.

Min pappa var som två personer i en och som barn fann jag det oerhört förvirrande. När han var nykter var han min hjälte, min prins! Ingen var så fantastisk som min pappa. Det fanns ingenting han inte visste och ingenting han inte kunde. Jag älskade honom av hela mitt hjärta och han var min stora trygghet. Men så var det då den där andra pappan som kom fram när han han drack. Den pappan som jag hatade. Som äcklade mig. Som skrämde mig. Som var högljudd, gapig och fruktansvärt ilsken. Och elak, sarkastisk och ironisk. Fram tills att jag var cirka 15 år fungerade det ändå ganska bra. Sedan gick det utför och när mina föräldrar skiljde sig rasade allt.

Min hjältepappa dog. Kvar fanns den onda pappan. Den äckliga. Den som söp upp alla pengarna så jag fick gå hungrig varje dag. (Ringde jag min mamma och grät av hunger vägrade hon mig middag. Jag fick inte komma och störa henne och nya kärleken.) Lägenheten lät han förfalla och förvandlas till en svinstia utan dess like. Mögel och gamla matrester överallt. Smuts i tjocka lager. Trasiga saker överallt. Smuts. Ständigt denna äckla doft av misär! Cigarettrök och fimpar. Och den förbannade spriten jag fann överallt. Flaskor, ölburkar… Vad värre var hur personlighetsförändrad han blev. Fullständigt sjuk i huvudet. Han lät porr ligga framme överallt, filmer och tidningar med vidrigt innehåll. Helt öppet. Han försökte ragga på mina kompisar… Och det hände annat också. Annat som gör för ont att ens tänka på.

Varför? Varför valde de att fortsätta i sina föräldrars fotspår och göra mig så illa? För de hade ett val. Precis som jag hade ett val. Jag valde att bryta. Att aldrig någonsin utsätta mina barn för vad jag blivit utsatt för. Aldrig.

Kunde jag bryta mönstret så kunde de också ha brutit mönstret. Att de hade det förjävligt är ingen ursäkt. För det hade jag också. Jag levde i ett veritabelt helvete där ångesten och rädslan var en del av mitt liv varje dag. Varenda dag. Men jag har aldrig slagit mina barn. Jag har aldrig tagit för hårt i dem. Jag har aldrig hånat dem, aldrig kränkt dem. Aldrig ignorerat dem. Jag skulle gå genom eld och vatten för mina barn, det finns ingenting jag inte skulle göra för dem.

Jag kommer aldrig förstå varför mina föräldrar gjorde de saker de gjorde. Och de kommer aldrig att förstå vad de gjort. Jag vet, för jag försökte länge att få dem att förstå innan jag slutligen bröt med dem för gott 2004.

De kommer aldrig förstå hur rädd jag är för att bli övergiven, hur jag alltid tycker att allt är mitt fel, hur mycket jag hatar mig själv och min kropp, hur min självkänsla och mitt självförtroende är obefintligt. De kommer aldrig förstå mardrömmarna och flashbacksen. De kommer aldrig förstå varför jag låtit knivar sarga min kropp, varför jag söp hejdlöst som ung tonåring och varför jag lät mig utnyttjas av männen bara för att bli sedd och rörd vid. De kommer aldrig förstå bekräftelsebehovet de väckte i mig eftersom jag aldrig fick duga precis som jag var. De kommer aldrig förstå självmordstankarna och självmordsförsöken. Tabletterna, knivarna, balansgången längs motorvägen…

De kommer aldrig att förstå och de kommer aldrig bry sig. Och jag, jag förstår ingenting.