Jo, det låter kanske dramatiskt men det var faktiskt så. Jag hade fikat med en av mina allra bästa vänner och när vi ska gå över gatan vid Malmborgs till Clemenstorget tappar jag plötsligt fotfästet och faller handlöst ut i gatan. Jag faller fullständigt handlöst och ser i ögonvrån en bil och jag hinner inse att jag kommer hamna under den. Det enda jag hinner tänka är; “Jag vill inte dö!”.
Jag känner hur min vän får tag i mig och sliter undan mig på något sätt så jag hamnar på marken med huvudet bakom bilens bakhjul istället för framför och under…
Allt stannade upp och alla frågade hur det gick. Vännen min reste mig upp och vi konstaterade att inget var brutet sedan åkte vi upp till sjukhuset. Hon skulle jobba och jag på terapi. Så där satt jag på öppen psykiatrin med hål på tightsen på knäna, en smutsig jacka, smutsigt ansikte och blödande sår. Min terapeut satt stum och konstaterade att ingen av hennes andra patienter hade gjort så utan åkt hem. Jag är ganska krass och rationell och tyckte att allt var ju helt så…
Därefter hade vi en riktigt jobbig session och därefter kom Pelle och hämtade mig. Då kom tårarna. Kära Gudinna vad jag grät, all rädsla kom och all smärta.
Ikväll har vi haft älskade E & M med barn över på middag och det var nog väldigt bra för jag kunde tänka på lite annat.
Nu sitter jag i soffan med två Stesolid i kroppen samt Panodil och Ipren och jag känner precis hur det värker överallt i kroppen. I huvudet har jag en bula på vänster sida precis som revbenen på vänster sida. Handlederna värker och insidan av händerna med. Mina knä gör extremt ont, och framför allt det vänstra. Stortån på höger fot är jag säker på att den är bruten och jag är säker på att jag brutit åtminstonde två revben på vänster sida.
Jag får se hur ont jag har imorgon bitti annars ringer jag VC så får de skriva ut lite starkare smärtstillande.
Tack älskade Jenny för att du räddade mig och tack alla änglar och Gudinnan som vakade över mig.
Idag var dagen då jag lika gärna kunde ha dött men jag fick ännu en chans… Tack.
