‎”Är det ett problem att man som legitimerad personal beskriver personliga problem och sjukdomar i sociala medier? Kan det bli en trovärdighetsfråga? Kan det påverka inte bara mig själv, utan också mina kolleger på samma arbetsplats?” Vice förbundsordförandePia Arndorff i sitt senaste blogginlägg. Vad tycker ni?”

Länk till bloggposten (obs att det inte är samma som inläggen på Facebook!)

http://vardforbundetbloggen.se/forbundsstyrelsen/2012/02/16/etikfra…

Min reaktion blev följande och många fler har skrivit liknande samt “gillat” mina kommentarer.

Mina kommenter:

Veronica ‘Vicky’ Halléus

Jag kan säga som så här, den dagen min arbetsgivare eller yrket kräver av mig att jag inte längre får yttra mig om mina egna problem/illabefinnande kommer jag att sluta arbeta som sjuksköterska. Där går banne mig gränsen! Jag/vi är inte livegna!

På vilket sätt skulle min trovärdighet påverkas av att jag dom PRIVATPERSON bloggar om tex min depression? Och på vilket sätt skulle det på påverka mina KOLLEGORS trovärdighet ?

Jag bloggar/twittrar/skriver på Facebook exakt vad jag vill så länge det handlar om enkom mig själv. Givetvis hänger man inte ut kollegor eller klinik eller bryter sekretessen men vad jag vill skriva om mig i sociala media och i bloggar har inte någon något att göra med. Basta!

Jag kan berätta att jag fått många mail och kommentarer från människor som är tacksamma för att jag som proffessionell också kan må dåligt.

Som sagt, jag/vi är inte livegna.
för 7 timmar sedan · Gilla · 9

Vårdförbundets svar;

Vårdförbundet Hej Veronica och Jessica – Det var en fråga som kom från Dagens Medicin. Våra medlemsgrupper är självklart vanliga människor, inte bara sitt yrke och inte livegna!
Det är alltid ett personligt val hur privat man vill vara på sociala medier. Men, precis som i alla andra branscher, måste man vara medveten om att arbetsgivare förmodligen kollar upp vad man gör på sociala medier.
för 7 timmar sedan · Gilla · 1

Min andra kommentar;

Veronica ‘Vicky’ Halléus Och? En arbetsgivare som inte vill anställa mig för att jag har haft depressioner eller för att jag är öppen OM MIG som person vill jag inte heller bli anställd av. Skam på torra land!
för 7 timmar sedan · Gilla · 1

Hur ser ni på det här? Ska vi som sjuksköterskor inte få berätta om våra personliga problem eller funderingar i egen blogg, på Twitter eller Facebook? Jag blir som ni ser helt galet förbannad. Vi är inte livegna och så länge man inte hänger ut kollegor/klinik eller bryter sekretessen så får vi skriva exakt vad vi vill! Vi ÄR inte vårt yrke, vi är människor. Är vi skyldiga att vara en förebild som privatpersoner? Är då en överviktig sjuksköterska en sämre sjuksköterska? Eller en sjuksköterska med hypertoni? Eller rent av en sjuksköterska med typ 2- diabetes? Eller är det kanske så att om man har personliga problem som t.ex. en skilsmässa, gör det oss till sämre sjuksköterskor?

Vi bor i en demokrati och vi har yttrandefrihet om oss själva! Jag tycker det är skandalöst och att vandra på mycket tunn is att ens föreslå att vi inte ska yttra oss om våra egna problem. Eller ska vi kanske återgå till den tid då sjuksköterskor inte fick gifta sig och bodde på avdelningen?

Även publicerat på

Sedan var det då en mindre glad överraskning då, eller överraskning var det väl egentligen eftersom jag började fundera på det redan för två dagar sedan, jag har lunginflammation igen.

Kan ni tänka er kombinationen revbensfrakturer och lunginflammation? Om jag uttrycker mig mild så; Aj som fan i jävla helvete!

Jag knarkar Alvedon och Tramdol och mår således konstant lite illa. Blärk!

Jag har en riktigt, riktigt dålig dag men jag kämpar på. Ni vet, jag är som en jävla kackerlacka, jag överlever allt och kommer tillbaka om och om igen.

Nu knarkar jag Alvedon och Tramadol men har ändå ont… Men jag överlevde och det är det viktigaste!

Efter att ha linkat runt här hemma nu på morgonen gav jag upp efter att jag insett att på vänster sida värker revbenen, mitt knä och min höft. I huvudet har jag en bula och på höger sida gör det ont i mitt knä. Ergo – jag måste ha starkare smärtstillande.

Så, klockan 14.30 ska jag vara på vårdcentralen, måtte det vara en bra läkare!

Jo, det låter kanske dramatiskt men det var faktiskt så. Jag hade fikat med en av mina allra bästa vänner och när vi ska gå över gatan vid Malmborgs till Clemenstorget tappar jag plötsligt fotfästet och faller handlöst ut i gatan. Jag faller fullständigt handlöst och ser i ögonvrån en bil och jag hinner inse att jag kommer hamna under den. Det enda jag hinner tänka är; “Jag vill inte dö!”.

Jag känner hur min vän får tag i mig och sliter undan mig på något sätt så jag hamnar på marken med huvudet bakom bilens bakhjul istället för framför och under…

Allt stannade upp och alla frågade hur det gick. Vännen min reste mig upp och vi konstaterade att inget var brutet sedan åkte vi upp till sjukhuset. Hon skulle jobba och jag på terapi. Så där satt jag på öppen psykiatrin med hål på tightsen på knäna, en smutsig jacka, smutsigt ansikte och blödande sår. Min terapeut satt stum och konstaterade att ingen av hennes andra patienter hade gjort så utan åkt hem. Jag är ganska krass och rationell och tyckte att allt var ju helt så…

Därefter hade vi en riktigt jobbig session och därefter kom Pelle och hämtade mig. Då kom tårarna. Kära Gudinna vad jag grät, all rädsla kom och all smärta.

Ikväll har vi haft älskade E & M med barn över på middag och det var nog väldigt bra för jag kunde tänka på lite annat.

Nu sitter jag i soffan med två Stesolid i kroppen samt Panodil och Ipren och jag känner precis hur det värker överallt i kroppen. I huvudet har jag en bula på vänster sida precis som revbenen på vänster sida. Handlederna värker och insidan av händerna med. Mina knä gör extremt ont, och framför allt det vänstra. Stortån på höger fot är jag säker på att den är bruten och jag är säker på att jag brutit åtminstonde två revben på vänster sida.

Jag får se hur ont jag har imorgon bitti annars ringer jag VC så får de skriva ut lite starkare smärtstillande.

Tack älskade Jenny för att du räddade mig och tack alla änglar och Gudinnan som vakade över mig.

Idag var dagen då jag lika gärna kunde ha dött men jag fick ännu en chans… Tack.

Till min älskade Pelle. Du och jag. Jag och du. Alltid, oavsett dag.

Status – Tilltrasslad

Lilla träd, du är som jag, rötterna står stadigt i jorden men kronan är ack så tilltrasslad.